- Jag kunde visst berätta mina äfventyr
för eder, om jag började med denna dag, sade
Alice, litet tvehågsen; men det är icke värdt att gå tillbaka till
gårdagen ty då var jag en helt
annan människa.
- Förklara allt detta! sa mockturteln.
- Nej, nej! Först få vi höra äfventyren!
utropade gripen otåligt;
förklaringar upptaga så mycken tid!
Ur
”Alice´s äfventyr i Sagolandet” Osc. L. Lamms förlag, Stockholm,
1870. Faksimilutgåva, Rediviva,1984.
Jag tycker gripen har rätt. Först äfventyren! Sedan
förklaringarna för dem som så önskar.
Vår samtid har utvecklat ett mycket stort teoretiskt
intresse för både liv och konst.
Förklaringar står mycket högt i kurs. Vi vill så gärna ha överblick
och kontroll. Vi planerar,
dokumenterar, rapporterar, analyserar, utvärderar och kvalitetssäkrar så
intensivt överallt,
att det ibland är svårt att få plats med själva innehållet. Idag är
det ett riskfyllt äventyr,
både inom och utanför konsten, att låta sig begeistras, förvånas och
överraskas. Att utan
handlingsplan eller förklaringar falla, som Alice i Underlandet, ner
i kaninhålet för att möta
de mest häpnadsväckande saker.
Sen kan man behöva en kopp kaffe. (Utan kaffe kommer
man ingen vart i konsten, sa alltid
fantasimålaren, poeten och professorn Hans Viksten (1926-1987) och
han hade aldrig fel i
sådana frågor.)
De konstgjorda tingen, artefakterna, framträder för
oss på ett äventyrligt sätt; bär
berättelser och skapar mening genom en ordlös kommunikation. Och när
jag säger ordlös,
så menar jag att den inte är begreppslig. Och när jag säger att den
inte är begreppslig så
menar jag att den kan söka sig fram vid sidan av det som redan är
uttolkat, formulerat i
talat eller skrivet språk och sorterat i kategorier. Det betyder
inte att den praktiska
konsttillverkningen skulle vara ett teorilöst territorium. Men
teorierna som aktiveras i själva
tillverkningen, reflektionerna i skapandet, ligger invävda i
tillverkningen och behöver inte
lösgöras verbalt för att vara användbara. Det gäller alltså för
teorierna i själva
konsttillverkningen. Andra teorier och förklaringar kan som sagt
komma till tals efter
äventyret.
Genom att tillverka och bearbeta ting på olika sätt
kan vi således förmå dem att förmedla
mänskliga erfarenheter och insikter. Förmå dem att vara farkoster
för det
subjektiva och det allmängiltiga samtidigt. I denna
samtidighet pågår konsten. Den pågår
inom räckhåll för våra mellanmänskliga kontakter. Den pågår i
behovet av dem. På så sätt
kan man säga att konsten är ett evigt värde.
Där människor finns och reflekterar över meningen
med livet, där pågår konst.
Och: ”Alla människor är intellektuella och filosofer,
fast man intalat dem att de inte är det”,
står det i boken ”En stad i ljus. Antonio Gramscis slutsatser”.
Jag gör nu en tom rad i texten
till Antonios ära där man kan skriva in något man tagit ställning
för:
....................................................................................................................................
Det kan faktiskt finnas anledning att skriva ner sånt
idag. Om man inte talar om var man
står, så kommer nån annan att göra det för en. Och om man inte
håller med då, så är det ju
så dags. Nej, man får själv ta till orda och kräva det
handlingsutrymme man ser som
nödvändigt.
Vår kunskap är ett flätverk av gissningar och
förslag, sa Xenofanes för flera tusen år sedan.
Vi ingår med honom i en kunskapstradition som alltjämt flätar och
föreslår och söker finna
svar och konsten erbjuder sig själv som ett existentiellt verktyg i
ett vidsträckt och
mångskiftande kunskapsområde. Om vi ger den handlingsutrymme.
I konsthistorien har det i några hundra år valts ut,
sorterats och systematiserats i
tidssträckor och ismer.
I själva konsten är tiden en rymd, full med
äventyrliga kaninhål där vad som helst kan
hända. Ibland behöver man förklaringar, ibland inte. Förklaringar är
ofta intressanta, men
de är inte äventyrets förutsättning. Förutsättningarna för äventyret
bär vi med oss i våra
levda erfarenheter. Därför kan tingen berätta olika saker för olika
betraktare. Det gör de
om den personliga kontakten med konsten, den personliga tolkningen i
mötet med det
enskilda föremålet är satt i fokus.
Och Lucretius (95 f Kr - 55 e. Kr) sade i "De rerum natura":
Ty det ena
efter det andra kommer att klarna
och den blinda
natten kommer inte att hindra
din färd utan
du kommer att se naturens
djupaste
hemligheter;
så ska tingen
kasta ljus över
tingen.
Hallå, Mockturteln! Jag är redo att falla!
Kaninhål åt alla!
Nina Bondeson
|