När Hitlers arkitekt Albert Speer vid Nürnbergrättegången dömdes till tjugo år i Spandaufängelset började han skriva brev.
Han hade aldrig varit särskilt bra på att kommunicera med människor öga mot öga, men nu blev det livsviktigt för honom att hålla kontakten med sina barn och sina vänner, och han arbetade med sig själv för att uppnå en ärlighet i breven.
När han sedan släpptes efter tjugo år var det som om han fortfarande, mentalt sett, var kvar i fängelset. Han hade vant sig
vid ensamheten och vid breven, och han lärde sig aldrig, under de femton år han hade kvar att leva, att kommunicera på något annat sätt.

Channa Bankier bor på Gotland, det har hon gjort sedan 1975,
och hon har gått igenom olika faser av social missanpassning.
Hon menar att hennes judiska uppväxt i Stockholm för alltid placerat henne mellan två kulturer och gjort henne rotlös. Sedan är hon konstnär, en av de få i Sverige som verkligen förkroppsligar myten.
Hon är bullrig och pratig och hyperaktiv. Albert Speer börjar vi prata om därför att e-post är något man gör sig beroende av. Vi har båda läst Gitta Serenys bok om Speer och fascinerats av skildringen av total isolering. För många är det lättare att tala med andra genom brev,
man skapar en klostertillvaro åt sig själv, på ont och gott.
- När jag mailar är det ju ändå mina regler som gäller, men det blev ett mycket roligare liv med andra människor med mailen, säger Channa.
- En del mycket nära vänskaper bygger på mailen, en del utspelas bara på nätet. Dom är egendomliga, mer som telegram.
Det är ju en slags litteratur, som dagböcker. Jag har såna där jubelmail, små egendomliga noveller från andra och mig själv.
Det blir lätt väldigt tätt och intensivt.

För henne som bor så avsides, förutom under sommarmånaderna är Gotland verkligen en glesbygd, har Internet inneburit en revolution i fråga om mänsklig kontakt. Och på sommaren är det nästan bäst att hålla sig borta - annars kan det bli för mycket folk.
När jag ska hälsa på hos Channa åker jag först bil kors och tvärs över ön för att se mig omkring. Hon har varit på ett seminarium om offentligt stöd till konstnärer i två dagar i Visby och vill kunna vila upp sig först, så jag åker omkring hela dan och letar efter ställen att dricka kaffe på. Och det är skyltar överallt, skyltar som utlovar kaffe i handdrejade muggar, men när man svänger av finns det ingenting där.
Skyltarna står som hägringar i bondelandskapet och ICA-butikerna är nedlagda. På sommaren är det precis tvärtom, då är det i stället svårt att göra sig hörd, det finns för många skyltar som det står "konsthantverk och kaffe" på.
De där skyltarna, som ju finns över hela landet, ger också en bra bild
av hur konstnärer försöker göra sig hörda på nätet. Att ha en hemsida är som att sätta upp en skylt och sedan hoppas att någon någon gång ska passera och bli tillräckligt intresserad för att stanna till.
- Det är värdelöst, säger Channa, hemsidor är så tråkigt. Man måste plåga sig igenom en estetik varenda gång, sen är de är så inställsamma, så röriga. Det är mailen som är nåt.
Men hon har en hemsida själv. För några år sedan började hon göra digital konst i bildbehandlingsprogrammet Photoshop och bilderna har hon lagt ut - gratis för den som själv vill tanka ned och använda.
Det är som på Internet i dess begynnelse, men Channa säger sig inte veta så mycket om det. Hon är präglad av en annan tid, de progressiva 60- och 70-talen.
- Så mycket har jag fattat, säger hon, att Internet var nåt annat i början. Hela grejen var ju liksom alternativ, nu får man leta i marginalerna. Det är inget som skiljer detta medium från alla andra,
det bärs fram av samma kommersiella krafter. Leta i marginalen är för övrigt nåt man alltid måste göra om man ska hitta nåt intressant.

Channa använder Internet till två saker. För att skicka e-post
och för att leta upp bilder och texter.
- Jag har försökt att hitta porr, de säger ju att det finns så förfärligt mycket. Men jag har nästan inte hittat nånting alls,
överallt måste man dra upp sitt kreditkort eller bli medlem.
Och jag har verkligen letat - jag vill ha bilder att jobba med till min konst.
Efter en hel dags irrfärder runt ön kommer jag fram till Channa
på norra Gotland. Hon bor i ett hus som är byggt i mitten av 1600-talet och tillbyggt i omgångar. Hon flyttade när gröna vågen rasade och hon hade blivit för gammal för att vara ung, vilket på många sätt var den progressiva generationens identitet.
- Jag har hamnat utanför väldigt mycket, säger hon. Men man är ju
med i alla fall.
Hon har en ganska skräpig tomt med en stor orange container stående på gårdsplanen. I den hade hon rave på sin femtioårsfest för två år sedan. Hon kör en gammal Volvo. Den enda lyx hon unnat sig är ett stort badrum med utgång rakt in i ett växthus. Men känslan av att befinna sig i ett kloster är stark innanför de mycket tjocka kalkstensväggarna. I ett rum står en Macintosh med två externa hårddiskar för att driva hennes Photoshop-program.
- Jag har aldrig varit rädd för teknik, säger hon. Jag har varenda
plug-in* du kan tänka dig. Det var mycket lättare än vad jag trodde
att växla över från måleri till digitala bilder.
- Att vara rädd för teknik fungerar ju inte när man lever detta ensamma liv i den absoluta förskingringen som kräver att man kan fixa saker under fältmässiga förhållanden. Jag menar om hela elförsörjningen packar ihop en natt i december när det snöar regnblandat från sidan i 18 sekundmeter - då går det ju inte att köra den kvinnliga varianten att stå och vifta hysteriskt med dom små tassarna och skrika i högan sky som man kan göra i stan så att portvakten kommer.
Utan det är bara på med stövlarna och sydvästen och ut och fixa saken. Det är en slags FEMINISM i detta - man har ju ett slags VAL på landet; antingen ger man upp och flyttar tillbaka till portvaktens hägn i stan eller så stannar man och fixar det på nåt sätt, själv eller via lokala entreprenörer.
- Man skriker MASKINJÄVEL och sen fixar man det som man ska, för hundratusentals kronor visserligen.

Hon har fortsatt att göra självporträtt, det har hon alltid gjort,
och är fortfarande förvånad över hur lite i slutresultatet som skiljer - i känsla vill säga - databilderna från de vanliga.
För två år sedan ställde hon ut sina bilder på Galleri Doktor Glas i Stockholm i ljuslådor som normalt sett används till menyer på korvkiosker. Recensenterna var lyriska.
- Mitt ansikte lånar sig till vad som helst. Men jag höll på att bli galen ett tag för jag trodde verkligen att det var jag på alla de där självporträtten, det blev så förvirrat.
- Nu är jag på väg att resa mig från datorn och börja måla igen.
Det är verkligen nåt annat, det är fysiskt, man springer omkring och hämtar saker och dansar som en boxare framför duken. Det är både konstnärens och glesbygdsmänniskans tillvaro som förändrats med Internet. Bara en sån sak som dygnsrytmen. Nu kan man e-posta allt man vill på natten och när man vaknar har man fått svar.
Man får mer gjort, mer tid över och man kan hålla kontakten med människorna.
Då kan man leva i ett kloster, stå ut med nedlagda affärer.
Men Channa behöver egentligen aldrig vara rädd för isolation. Hon pratar alldeles för mycket. Hon kokar liksom över.

2003