Föräldrarna var överlevare från förintelsen i Polen, och ingen av dom hade ett enda modersmål. Dom hade två språk med sig från barndomen som dom talade parallellt, jiddisch o polska. Båda språken lika viktiga och avgörande i deras liv och talades samtidigt. Djupt sammanblandade. 

Sen under nazismen gällde det ju också att kunna tala en tyska vars brytning inte var jiddishk, utan med en klar och klingande polsk brytning så man inte röjde sin judiska identitet. Och det är stor skillnad på en polsk-slavisk brytning och en jiddishbrytning i tyskan. Men det gällde ju livet.

Här i Sverige la dom bara till svenskan som ytterligare ett grammatiskt system man behövde för sin överlevnad.  

Det var inget konstigt med det, för det var redan så att dom två ursprungsspråken egentligen aldrig talades enskilt eller rent, utan befann sig ständigt i blandning med varandra och rörde sig kring varandra i så gott som varje mening.

Så under en kaotisk frukost i den lilla familjen Bankier på tre personer, Mamma Pappa Barn, körde vi våra gräl på  vilket språk som, eller snarare på alla språken samtidigt,  där det ena språket förstärkte det andra och man kunde låna  kraftuttryck ur det tredje för att överhuvudtaget få ett litet anspråkslöst ägg eller nåt, eller för att lyckas inhämta marmeladen. 

Beroende på vad man behövde få sagt använde vi de begrepp eller den grammatik som bäst passade.  

Jiddishen, polskan och svenskan, levde inte i varsitt avskilda rum i medvetandet, utan talades samtidigt i själva den tanke man formulerade.

Detta handlade inte om ett enkelt översättande, utan varje uttryck på respektive språk har en egen liten liten glidning
åt något emotionellt håll, som gör just det uttrycket på just det språket rätt.

Tex om fru Bankier skulle skrika ner herr Bankier för äggfläckarna på slipsen, så var DIN GRIS på svenska  alldeles för svagt, menlöst och överseende, medan däremot  CHAZER  på jiddish har en helt annan klang och fördömelse. Det ser man ju redan på stavningen, så många fräsande o gutturala ljud i ett enda ord. Det smärtar. 

Vi skapade en slags klan-kreol, skulle väl en lingvist säga, men det stämmer inte riktigt, för ett kreolspråk skapar sig ett enda nytt språk av flera gamla. Våra språk var både ett och tre samtidigt. Vi var genuint flerspråkiga.

Jag, som så småningom började tappa de gamla språken, och mer och mer övergick till svenska, upptäckte att det gick alldeles utmärkt att vara flerspråkig på en usel polska o en fullkomligt embryonal jiddisch. Det handlade inte så mycket om att veta vad saker heter utan mer om tonfall nästan menande blickar, typ, i språket.
Jag var länge övertygad om att ren obruten svenska var barnens speciella språk  och att alla vuxna talade svenska med brytning och dom konstiga tanter som talade ren svenska med mig, gjorde sig bara till och pratade barnspråk.  Det var först på lekis som det otroliga sammanhanget gick upp för mig:  Det fanns folk, hela stammar, som bara talade ett enda språk i botten och i taget.

Sen denna öken av separerade språk i åratal. TRISTESS är bara förnamnet på ett enspråkigt samhällstillstånd. 

Men så nu då, äntligen, genom och i populärkulturen, via den välsignade rockenrollen, och med de stora och lika välsignade invandrarströmmarna till det mentalt isglåmiga Nordeuropa, så finns plötsligt flerspråkigheten där igen.  

Pendlingen mellan språk, mellan olika tonfall i flera språk,  lån och översättning av begrepp fram o tillbaka- YOU HEAR ME???   

Jag menar förstås popkultur-engelskan inblandad i det inhemska plus alla dom andra språken  som möts i denna oändligt rika flora av broken english från hela världen, kryddad med  inhemska fraser och översättningar fram och tillbaka, och dessa språk rör sig oändligt snabbt och varierande genom olika strata i främst ungdomskulturen.

För att inte tala om allt som är allt snabbare blir KEFFigt och man Yallar fram som ett fucking ånglok

Man kan ju höra var folk kommer ifrån genom att höra på deras brytning på engelska

Och jag stackars gamla flyktingbarn är hemma igen. Jag kan leka och vrida och översätta och kasta flera språkliga system omkring mig och bli förstådd  av fler än min döa mamma och pappa, två kusiner o den långsamt utdöende polskjudiska kolonin i Stockholm med en medelålder på typ 92.  

Det spelar ju egentligen inte så stor roll vilka språk man blandar o rör sig mellan. Det är själva blandningen som är finessen och det som gör en så SMART.