3 små konsttexter
VÅR SALONG                                 publ: fred.1.3.96

 
Det är inte mycket spill o kladd i konsten nuförtiden, däremot är det  kolossalt mycket teori och  filosofiska ståndpunkter.
Så gott som varje konstrecension inleds numera tvångsmässigt med en filosofisk deklaration av mer eller mindre upprört slag för att markera vederbörandes  dagsställning i det teoretiska  krig  som , beroende på hur man ser det, antingen förlamar eller vitaliserar konstscenen just nu.
Själva konstverken är för det mesta underordnade recensentens skyttegravsposition.
Det är sällsynt att nån överger en redan uppnådd position i  i frontlinjen bara för att den blir på nåt sätt överväldigad, gripen av ett eller annat konstverk.
I ett sånt läge gäller det verkligen att hålla reda på vad som är "bra", riktig samtida konst, till skillnad från vad som är "dåligt", och detta måste man veta långt innan man överhuvudtaget konfronteras med konsten.  Konfrontationen med konstverken verkar vara det ointressantaste ögonblicket i konstlivet. Det är kriget om den teoretiska hegemonin som är hjärtat och själen på  konstkritikens intellektuella övervåning.

För mig  däremot ,som utövande konstnär, är det trots denna tidsstämning den konstnärliga praktiken som definierar teorin .

Det enda riktigt roliga med konstnärlig praktik är att den till skillnad från entydig teori, kastar sig från ståndpunkt till ståndpunkt , kopulerar skamlöst med vilken teori som helst eller med vilka som helst andra konstarter och språk...

I den konstnärliga praktikens tango är det totalt ointressant att hålla reda på vad som för ögonblicket är"bra" eller "dåligt"
 Frågan om "bra "eller "dåligt"  är den största fasan av alla och den har man bara inte tid med, där man står i universums stora stjärnfall med alla  tiders  och världars människor trängandes innanför pannbenet och alla  mänskliga möjligheter spännande i handflatorna.

 
STALINATIONSKONST     PUBL 20/3 96

Den stora frågan inom  konstlivet i dag är en verklig klassiker:

Varför Är Det Så Tråkigt?
Då menar jag  i konstteorin och i det ”kritiska samtalet” som närmast liknar ett ställningskrig mellan  en vattentät postmodernism å ena sidan och å andra sidan alla andra teorier eller synsätt som är tillräckligt dumma och självsvåldiga nog att sticka fram hakan.

I själva det vanliga pågående konstlivet, dvs i det som består av utövare av alla sorter, raser och konfessioner, är det inte så noga, där är allt möjligt som vanligt , tack o lov.

Men i den nya konstkritiken finns det bara en sorts SAMTIDA konst och  en sorts språk att använda om den och därmed basta, resten är bara dumt, gammalt och förhoppningsvis redan dött.
Jag undrar varför  postmodernistisk konstteori sitter så fast i sina pretentiösa  teorier om samtidens absoluta karaktär, om  installationers absoluta överhöghet och ready-madens förträfflighet i allmänhet och det episka berättandets töntighet och gammalmodighet i synnerhet. Hela postmodernismen är liksom färdig, gladpackad  och klar redan innan den är tänkt och framför allt innan konsten i sammanhanget överhuvudtaget har hänt.

Jag sitter här med senaste numret av postmodernismens  slagskepp MATERIAL. Bara namnet  ger åtminstone mig kalla kårar, det signalerar  objektivitet, intellekt, svala och övergripande tankar, här skriks inte, allt är överblickbart och och endast MATERIAL. För mig skulle EXTAS vara en intressantare utgångspunkt om det nu måste finnas ett sånt där igenkännande tillrop.
Den här tidningen är något av det mest typografiskt och språkligt strömlinjeformade man kan hitta,  hela blarran är på engelska  så att den skall kännas riktigt kontinental , i stället blir effekten pubertalt exklusiv, och det är bara för boring att klonka sig igenom denna översatta  prosa,  som redan i sig själv är svårt överhypad: här handlar det om KONST och inget annat än KONST, och dessutom bara om ”BRA” och riktigt garanterat ”SAMTIDA” konst.
Typografin ligger nära  Financial Times som i jämförelse ter sig som en ganska rolig tidskrift,  humorkoefficienten i MATERIAL ligger nämligen på det absoluta talet noll. I den postmoderna världen är konst aldrig kul, utan bara djup och mycket betydelsefull. I MATERIALS  värld  handlar KONST mer om religiös övertygelse än om allehanda konstverk som spretar åt alla  håll och förändras hela tiden.
SJÄLVIRONI blir i den postmoderna teoribildningen på konstens område direkt livsfarlig

Postmoderna filosofiska teorier har på många andra områden, i  litteraturvetenskapen eller i den feministiska teoribildningen, inom sociologin  och så vidare,   inneburit  befrielse ur akademiska strupgrepp och skapat gränsöverskridanden och oväntade möten, helt enkelt full Gala!  
Det är egendomligt att exakt samma teorier praktiserade i konstvärlden lyckats etablera en hel kritikergrupp av absoluta betonghäckar och förutsägbara smak- och moraldomare. Det är trist och säger en del sorgliga saker  om människans förmåga till anpassning.
Jag har nog inte sen det grafitgråa 70-talet med sina  stalinistiskt socialrealistiska anspråk på konsten upplevt en sådan rigiditet och sådana anspråk hos  konstkritiken som  nu.
Det finns obehagliga likheter mellan stalinisterna i SKP och KFML och deras funktionella konstsyn och postmodernisternas insnävning av hela konstbegreppet.
Hela idén att det finns en särskild sorts konst som är mer samtida än nån annan är ju så nära man kan komma en stalinistisk kultursyn. Det behövs på det hela taget inga konstverk.
DET HÄNDER SÅ ATT SÄGA INGENTING UTANFÖR TEORIN.
Jag vill hellre se kulturlivets idémöjligheter som en tät knippa  av ett oändligt antal  motsägande tankar,  en hårt knuten föränderlig sant mångkulturell stjärna  av motsägelser, infall och upprepningar som varje människa  för sin mentala överlevnad måste dansa över, utom möjligtvis ett försumbart  antal postmoderna konstnördar.
PS. Den som fortfarande är lite osäker om rätt och fel i konstsvängen kan få upplysning och frälsning av professor Mari Rantanen på Konsthögskolans BildBar den 27 mars klockan 18.30 Hon håller då ett seminarium under den storslagna rubriken ”Vad är bra konst?” Har man tur får man kanske diplom. Good Luck! DS
                      channa bankier

 
ARTNODE är en mötesplats på Internet för 
så kallad samtida konst.
Begreppet samtida konst gör mig rätt  trött och likgiltig i vanliga fall,   det är för pretto helt enkelt,  men på Internet  kan  man inte vara kräsen inför varken det alltför högtravande och överandliga eller den totala vulgon.  Då kan man  lika gärna släcka ner för gott .
Om man närmar sig Artnode-basen med gott humör och inte blir alltför nedslagen av den lite anemiska överkulturella atmosfären där så  hittar man  den märkligt säregna fotografen ANNIKA KARLSSON  RIXONS bilder och då  flyger   det fisförnäma locket av och man faller rakt ner i hennes mörka visioner av kvinnliga mardrömmar.
Det finns särskilt två bilder i hennes kollektion på Artnode som skakar mitt hjärta;
en tunn ung kvinnotorso med en flundra som ett stort lock på magen , man känner bokstavligt fiskens iskalla noppror mot huden  och bilden är som alla Annika Rixons fotocollage alldeles renskalad med himmelskt  renässans ljus. SÅ VACKERT.
Den andra bilden är en kvinna som står  inhöljd i en jättehög med ÅLAR från halsen och neråt. Hon är för övrigt allvarlig och neutral., och hela situationen är mycket igenkännbar och skakande.
Den bilden är det ultimata svaret på den stora  frågan ”men vad skall jag ha pååå mig?”...

 Artnode:  http://www.sics.se./artnode/ARCHIVE.html